Min ursprungliga plan för denna blogg var att publicera ett inlägg varannan vecka, men i min iver efter bekräftelse gav jag länken till hela tre (!) personer, och helt plötsligt tog det emot att skriva. Ingenting blev bra, allting kändes pinsamt — för navelskådande, för klyschigt. Så jag gjorde ingenting.

Denna handlingsförlamning vid minsta motgång är knappast ett nytt fenomen, varken för mig eller för mänskligheten i stort. Både prestationsångest och maladaptiv perfektionism — två begrepp som i min mening går in väldigt mycket i varandra — leder lätt till prokrastinering i olika former. Man ger sig själv möjligheten att leva i fantasin om att saker man tar sig för skulle kunna vara fantastiska om man bara tog sig tid, och slipper på så sätt hantera den grymma verkligheten i vilken långt ifrån allt man gör når upp till ens omöjliga standard.

Undvikande är en väldigt bra och effektiv strategi (eller i alla fall känns det som så), fram till den punkt att undvikandet i sig blir ett problem. I flera år har mitt skapande av alla dess slag varit mer eller mindre latent, mycket på grund av att det jag ser i huvudet inte håller upp till det jag lyckas få ut. Kreativitet är så mycket en del av min identitet att jag blivit rädd för att skapa, för vad händer när jag misslyckas?

När det gäller denna blog blir misslyckandet dubbelsidigt — att inte publicera något av rädsla för att det inte ska vara tillräckligt bra innebär att jag istället bryter den lilla överenskommelse jag gjort med mig själv om att publicera något varannan fredag. Långsiktigt är det nog bra om jag vänjer mig vid att producera regelbundet, oavsett slutresultatet, för att återkomma till stadiet där värdet ligger i processen.

Men satan vad det tar emot.

Första gången en läkare föreslog att han kunde skriva ut humörstabiliserande medicin till mig kände jag mig oerhört kritisk. Allt bortom anti-depp har jag sett som sådant som gör en känslokall och avtrubbad, och av erfarenhet vet jag att det där med att känna ingenting alls faktiskt inte är en höjdare.

Till slut var det dock jag själv som bad att få testa det. Att gå i terapi och lära sig om hur man fungerar och hur man kan göra för att agera annorlunda, samtidigt som man inte har kontrollen nog att implementera det man lär sig göder väldigt mycket skam och maktlöshet. Ju mer medveten man blir, desto mer maktlös känner man sig. Jag behövde slippa det, behövde slippa vara fast i min egen hjärna, inkapabel till att göra annat än titta på när jag söndrade. Det kändes som att till och med ett liv som zombie var att föredra framför det.

Så jag fick lamotrigin utskrivet.

I början märkte jag ingen skillnad, men allt eftersom dosen höjdes började jag så sakteligen märka någonting. Jag var inte säker på om det var medicinen som började verka eller om jag bara hade kommit in i en bättre period, men de sistnämnda brukar sällan vara särskilt långvariga.

Huruvida lamotrigin egentligen har en effekt på EIPS är, som jag förstår det, omdiskuterat. Flertalet studier visar ungefär samma resultat bland de som fått medicinen och de som fått placebo, samtidigt är det många som har goda erfarenheter av det. Och visst är det möjligt att det i mitt fall handlar om placebo — att jag faktiskt bara hade en bättre period där i början men tillskrev det till medicinen, och att det därför har hållt i sig och till och med ökat med höjd dos. Men ärligt talat — placebo eller ej, för mig har det gjort stor skillnad.

Jag har inte färre självdestruktiva impulser, däremot har jag lättare att hantera dem, precis som jag har lättare att hantera det mesta. Även om mina instinktiva reaktioner fortfarande är desamma kan jag på ett bättre sätt motarbeta dem med logik och de tekniker jag lärt mig i terapin. Småsaker behöver inte längre betyda att hela min värld raseras gång på gång på gång.

Det allra viktigaste lamotrigin har gett mig är dock hopp. Jag har numera påtagligt bevis på att jag kan bli bättre, att jag inte är dömd till en existens i misär. Det hjälper väldigt mycket när saker är som svårast.

För några veckor sedan var sista gången jag träffade den människa som i två år varit min fasta punkt inom vården, den första läkare jag upplevt faktiskt ha lyssnat och sett mig som en individ. Det blev ett rätt abrupt avslut. Så här i efterhand önskar jag att jag hade tackat eller gett en present eller gjort någonting, men allt jag gjorde var att gå hem och gråta.

Det finns en myriad olika anledningar till varför jag skulle få för mig att basunera ut mitt mående på internet — uppmärksamhet, förhoppningen om samhörighet, öka folks förståelse för psykisk ohälsa, önskan om att göra min pappa stolt efter den gången han sa att jag uttrycker mig bra. Men den avgörande anledningen är det faktum att jag nog inte är redo att släppa henne riktigt än. Eller, kanske handlar det mer om att jag inte är redo att släppa idén om att hon bryr sig och att jag spelar roll.

Så även om du antagligen aldrig kommer att läsa det så är detta för dig.