Min ursprungliga plan för denna blogg var att publicera ett inlägg varannan vecka, men i min iver efter bekräftelse gav jag länken till hela tre (!) personer, och helt plötsligt tog det emot att skriva. Ingenting blev bra, allting kändes pinsamt — för navelskådande, för klyschigt. Så jag gjorde ingenting.
Denna handlingsförlamning vid minsta motgång är knappast ett nytt fenomen, varken för mig eller för mänskligheten i stort. Både prestationsångest och maladaptiv perfektionism — två begrepp som i min mening går in väldigt mycket i varandra — leder lätt till prokrastinering i olika former. Man ger sig själv möjligheten att leva i fantasin om att saker man tar sig för skulle kunna vara fantastiska om man bara tog sig tid, och slipper på så sätt hantera den grymma verkligheten i vilken långt ifrån allt man gör når upp till ens omöjliga standard.
Undvikande är en väldigt bra och effektiv strategi (eller i alla fall känns det som så), fram till den punkt att undvikandet i sig blir ett problem. I flera år har mitt skapande av alla dess slag varit mer eller mindre latent, mycket på grund av att det jag ser i huvudet inte håller upp till det jag lyckas få ut. Kreativitet är så mycket en del av min identitet att jag blivit rädd för att skapa, för vad händer när jag misslyckas?
När det gäller denna blog blir misslyckandet dubbelsidigt — att inte publicera något av rädsla för att det inte ska vara tillräckligt bra innebär att jag istället bryter den lilla överenskommelse jag gjort med mig själv om att publicera något varannan fredag. Långsiktigt är det nog bra om jag vänjer mig vid att producera regelbundet, oavsett slutresultatet, för att återkomma till stadiet där värdet ligger i processen.
Men satan vad det tar emot.
Livs(o)kunskap 