Första gången en läkare föreslog att han kunde skriva ut humörstabiliserande medicin till mig kände jag mig oerhört kritisk. Allt bortom anti-depp har jag sett som sådant som gör en känslokall och avtrubbad, och av erfarenhet vet jag att det där med att känna ingenting alls faktiskt inte är en höjdare.
Till slut var det dock jag själv som bad att få testa det. Att gå i terapi och lära sig om hur man fungerar och hur man kan göra för att agera annorlunda, samtidigt som man inte har kontrollen nog att implementera det man lär sig göder väldigt mycket skam och maktlöshet. Ju mer medveten man blir, desto mer maktlös känner man sig. Jag behövde slippa det, behövde slippa vara fast i min egen hjärna, inkapabel till att göra annat än titta på när jag söndrade. Det kändes som att till och med ett liv som zombie var att föredra framför det.
Så jag fick lamotrigin utskrivet.
I början märkte jag ingen skillnad, men allt eftersom dosen höjdes började jag så sakteligen märka någonting. Jag var inte säker på om det var medicinen som började verka eller om jag bara hade kommit in i en bättre period, men de sistnämnda brukar sällan vara särskilt långvariga.
Huruvida lamotrigin egentligen har en effekt på EIPS är, som jag förstår det, omdiskuterat. Flertalet studier visar ungefär samma resultat bland de som fått medicinen och de som fått placebo, samtidigt är det många som har goda erfarenheter av det. Och visst är det möjligt att det i mitt fall handlar om placebo — att jag faktiskt bara hade en bättre period där i början men tillskrev det till medicinen, och att det därför har hållt i sig och till och med ökat med höjd dos. Men ärligt talat — placebo eller ej, för mig har det gjort stor skillnad.
Jag har inte färre självdestruktiva impulser, däremot har jag lättare att hantera dem, precis som jag har lättare att hantera det mesta. Även om mina instinktiva reaktioner fortfarande är desamma kan jag på ett bättre sätt motarbeta dem med logik och de tekniker jag lärt mig i terapin. Småsaker behöver inte längre betyda att hela min värld raseras gång på gång på gång.
Det allra viktigaste lamotrigin har gett mig är dock hopp. Jag har numera påtagligt bevis på att jag kan bli bättre, att jag inte är dömd till en existens i misär. Det hjälper väldigt mycket när saker är som svårast.
Livs(o)kunskap 